Gissar att många av er har jobb som då och då kräver lite extra av er. I mitt jobb så är det full fart för det mesta och två gånger om året strax innan jul och en period innan sommaren är det extra allt. Då har jag perioder när allt är lite på gränsen. Man får absolut inte bli sjuk och det får inte hända något oplanerat och familjen och fritiden går på sparlåga. Många av er känner säkert igen sig på något vis.
Under dessa perioder är stressnivån rejält hög och ibland kommer tankarna på hur man ska orka fram till pension eller funderingar på om det finns andra yrken där man kan jobba lagom mycket hela året. Problemet är bara att jag trivs med människorna och många av arbetsuppgifterna i mitt yrke och jag är inte ett dugg sugen på att läsa någon lång utbildning till något annat yrke.
Vad har då mitt jobb och stressen där med min cykling att göra? Jo, stressen påverkar min fysiska form ganska mycket.
Under stressperioder sover jag alldeles för lite, äter alldeles för mycket och hinner inte träna ordentligt. Med pollenallergi på våren så förvandlas jag till en mycket tröttare, rundare variant av mig själv som blir ännu mer långsam och rädd för tekniska utmaningar på min mountainbike.
Problemet med mig är att det är oerhört kämpigt att komma tillbaka till där jag var innan stressperioden slog till. Jag har en lång lista på vad som behöver göras och det gäller att få kraft att komma igång. På min lista nu står:
-Träna regelbundet 3-4 gånger i veckan.
-Sova ordentligt, om inte åtta timmar per natt så i alla fall sju timmar.
-Börja äta bra och lagom igen.
-Känna att cyklingen är kul igen. När man blir ännu mer långsam och rädd på cykeln än tidigare så blir jag mest irriterad på mig själv när jag vet vad jag klarade innan. Då känns inte ens cyklingen som jag gillar så mycket speciellt kul.
Igår var jag i alla fall tillbaks på träningen i föräldragruppen. Bilderna i den här bloggen visar lite hur kul det var. Väderprognosen slog totalt fel och det regnade i två timmar. Allt var pissblött och nergeggat. Glasögonen var både igenimmade och igenregnade så jag såg inget. Jag som alltid brukar vara på gott humör kände mig riktigt grinig.
Men nu är jag igång med träningen igen och då blir det säkert bättre om ett tag och motivationen kommer tillbaka.
På kvällen när det fina vädret hade kommit tillbaka så lurade sonen med mig på en fotosession i skogen. Jag gick och hade kamera med och fotograferade honom på olika ställen längs vägen. Kände mig mycket piggare när jag kom hem igen efter några timmar. Avslutar därför med en eller två av bilderna från vår tur.
