SM i mountainbike – att försöka utvecklas som fotograf

För snart två veckor sedan den 22 juli åkte vi till Värnamo över dagen för att titta när sverigeeliten gjorde upp om medaljerna i SM i mountainbike XCO. Eftersom Erik inte tävlade som han alltid gör när vi är på Västgötacupen så ville jag försöka fokusera på mitt fotograferande.  Det är stor skillnad på att fotografera natur som jag gjorde förr och att fotografera friluftsliv, små äventyr och actionsport som mountainbike som jag försöker numera. Hur gick det då – både med fotograferandet och i SM?

Vi startar dagen ganska tidigt för att hinna till tävlingsarenan i Värnamo i god tid innan eliten ska starta. Juniorerna startar just sitt lopp när vi kommer fram. Vi hejar på flera duktiga åkare från CK Master och jag spanar in lite hur det ser ut på arenan. Man har bra överblicköver åkarna en bra stund men det är inte det mest spännande stället att fotografera på med fullt dagsljus och mest upp och ner för en grässlänt och lite svängar. Då blir bilderna helt OK men kanske inte så spännande.

Olof Abrahamsson, herrjunior, på väg nerför arenans grässlänt.

Jag och Erik traskar iväg bort i skogen för att hitta bättre fotoställen. Snart hittar vi ett stort ”stendropp” som ser svårt ut och lite längre in en rejält svår backe som är brant, svänger och verkar dammig och slirig. Här kommer solljuset in ganska fint nu mitt på dagen. Eftersom åkarna kör flera varv längs samma bana kommer jag att få flera fotochanser på varje ställe. När dameliten startar så står jag vid stendroppet. En av de första som kommer är Alexandra Engen. När man ser henne dundra förbi så fattar man hur brant och svårt det är.

Alexandra Engen vid ”stendroppet”.

Sedan går jag vidare till den branta backen. Dameliten sprider snabbt ut sig så att man får några minuter på sig innan nästa åkare kommer. Ljuset silar fint genom dammet som sprider sig efter varje cykel. Bilderna blir ganska lika fast med olika åkare. Skillnaden är mest om och hur publik står i bakgrunden och om jag hinner trycka av kameran i exakt rätt läge. Kameran är inställd på seriebildstagning och det gäller att ha snabba slutartider bl.a. När jag tittar igenom bilderna i efterhand så blir en av bilderna på Jenny Rissveds min personliga favorit från dagen.

Min egen favoritbild från dagen. Jenny Rissveds i full fart nerför backen.

På väg tillbaka till arenan för att hinna se målgången så får jag ytterligare en chans att ta fina cykelporträtt av några av åkarna.

Ett helporträtt på väg tillbaka mot arenan.

Vid målgången försöker jag fånga glädjen hos åkarna. Jenny Rissveds har ju varit borta från tävlingar av personliga skäl ett bra tag. Kanske inbillar jag mig för jag känner ju inte åkarna ett dugg men för mig känns Jenny Rissveds glad och lättad när hon kommer i mål som etta ca tre minuter före en strålande glad Alexandra Engen. Ida Jansson som kom trea ytterligare ett par minuter efter Alexandra missade jag nästan för att fokus låg på Jenny och Alexandra. Prisutdelningen fick jag inga bra bilder ifrån men tittar man på svt sports inslag och spanar i vänsterkant av bilden så ser man vår Erik skymta fram bakom mannen som ska dela ut mästartröjan. Erik berättar efteråt att både Jenny och Alexandra tog tid på sig att skriva autografer och prata lite med alla barnen som var där. På hyllan ovanför hans säng finns nu inramade bilder både på Jenny Rissveds och Alexandra Engen. Erik berättar att han frågade Jenny Rissveds om hon trodde att mamma (d.v.s. jag) skulle bli arg om hon skrev sin autograf på hans nya SM t-shirt. Det trodde hon inte att jag skulle bli och nu vet Erik inte om han vågar tvätta t-shirten 😉

Glad för vinsten och kanske lite lättad att comebacken är avklarad?

 

Alltid med ett stort leende.

 

 

Direkt efter prisutdelningen är det dags att bege sig ut i skogen igen för att inte missa herreliten. Jag startar i samma stendropp som på dameliten. En stor skillnad när herrarna kommer är att de är så många fler och att alla kommer mycket tätare så att det är svårt att hinna med. Det gäller att vara totalt fokuserad för att inte missa en bra chans. En av åkarna som ligger framme i täten Calle Friberg. När han passerar så märker jag att han kommer ganska nära för plastbandet som sitter i kanten av banan går av. Jag tittar snabbt åt sidan men ser inget. Snart kommer en funktionär springande snett över banan och då fattar jag att något har hänt. När jag till slut släpper taget om kameran och verkligen vänder mig om så inser jag att Calle Friberg har kraschat bara två meter efter där jag står i skydd bakom en gran. Där stod också en hel del publik och de har tillsammans med funktionären tagit hand om Calle och drar nu undan cykeln och hjälper honom lite längre bort från banan till ett träd. När jag väl inser vad som hänt ett par meter bakom mig har Calle redan fått hjälp. Senare under dagen kommer rapporter om att han brutit näsan. På hans Instagram kommer en bild på hur illa tilltygad han blev i ansiktet och en film på kraschen. Där får jag syn på mig själv med kameran bakom granen och jag kan se hur jag inte fattar något av vad som händer just bakom ryggen på mig. När jag ser filmen kan jag konstatera att min reaktion ser helt bisarr ut.

”Stendroppet” på lite håll. En del publik kvar även på slutvarven.
Calle Friberg just innan vurpan.

Jag fortsätter till backen som var så hade så fint ljus när dameliten körde. Nu märker man att det börjar bli eftermiddag och att ljuset förändrar och flyttar på sig under dagen. Det är inte lika fint ljusgenomsläpp längre och lite mörkare så att jag får kompensera med ett högre ISO-tal för att kunna få samma snabba tider. Även här märks att herreliten är många fler och jämnare i sin åkning än dameliten. De kommer nerfarande för backen flera åt gången ibland och det är svårare att hinna med och att få flera åkare på rätt ställe samtidigt så att bilden blir snygg.

Tätare med folk i backen när herreliten kör och inte riktigt samma ljus som tidigare under dagen.

 

På vägen tillbaka tar jag några sista bilder på ett mindre dramatiskt ställe. Jag missar målgången och prisutdelningen men har sett i skogen att Emil Lindgren låg etta följd av Gustav Larsson och Michael Olsson. Lasse och Erik och många från CK Master har följt tävlingen från vår filt inne på arenan. Nu är det dags att åka hemåt och se vad som hamnade på minneskortet. Övriga familjer från CK Master har en dag kvar i Värnamo när de ska köra stafetter.

Helporträtt på väg tillbaka av tvåan Gustav Larsson…
… och trean Michael Olsson.
En del av gänget från CK Master samlade på vår filt på arenan.

2 Comments

  1. Helena Enqvist
    4 augusti, 2017

    Vilka fina bilder! Visst är det roligt att öva fota cyklister? Jag har gjort det lite i sommar och blir nästan lite barnsligt stolt när jag får till en skapligt skarp bild med bra kompostion. för det är inte lätt, bättre med stillastående objekt 😉

    Svara
    1. Anna Kristiansson
      4 augusti, 2017

      Klart kul! Jag är fd naturfotomänniska (www.naturbilden.se) och tycker det är svårt att lära om men kul som sagt. Att fotografera människor och att det ofta är platt ljus mitt på dagen är två utmaningar. Sen att få fart i bilderna utan att förlora skärpan. Gäller att hitta rätt balans mellan tid/bländare/ISO och så kör jag på seriebildtagning och fokus som följer med den som rör sig.
      Är
      Man ute på egen tur blir det bara kompaktkamera men den har i alla fall seriebildstagning…

      Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *