På många sätt blev pandemiåret 2020 väldigt annorlunda mot ett normalt år men för mig personligen och min cykling så påverkade det nog inte lika mycket som för dem som reser och tävlar väldigt mycket.
En enduro-resa till Malaga som var inbokad tillsammans med sonen över påsk blev så klart inställd, sommarens semesterresa med vår lilla husbil fick planeras om till en resa till enbart svenska cykeldestinationer och sen blev det inte alltid så mycket träningar med klubbens föräldragrupp som det brukar. I somras så gjorde Kalas/Brav, som drivit Cykeltjejer där jag varit ambassadör under tre år (bloggat och lärt känna ett helt gäng trevliga cykeltjejer runt om i Sverige), omstruktureringar pga covid. I dessa omstruktureringar där verksamheten flyttade från Helsingborg till Järpen så försvann tyvärr satsningen på Cykeltjejer.
Hur har mitt och familjens cykelår blivit då?
Året startade ju som vanligt innan pandemin drog i gång. Vi brukar cykla ute hela året och på senare år har det inte varit så mycket vinter här i Göteborg så det är bara att träna på, bara cykeln som blir lerigare och smutsigare och alla leriga cykelkläder som behöver tvättas och tvättas.
Eriks och min cykelresa till Malaga blev ju inställd men att träna ute med klubben var helt OK bara man inte träffades i stora grupper. Alla olika träningsgrupper började samlas på olika ställen runt om i Skatås så man tappade bort gemenskapen lite.
När tävlingssäsongen skulle dragit igång i april och allt blev avbokat efter hand så märkte vi det i Eriks kalender. Ett av Eriks mål för året var att köra SM i xco på hemmabana i Skatås under sommaren. När tävlingarna inte kom igång så insåg Erik att xc inte var hans grej längre och att det var full satsning på enduro som gällde i stället.
Lasse som jobbar mitt i stan ville inte sitta och knö på några bussar utan började jobbpendla med en gammal mtb som låg i källaren. Han har 17-18 km enkel väg till jobbet så varje arbetsdag gav minst 35 km pendelcykling. Då och då har han två inställelser på jobbet på en dag och då blir det över 70 km. Lasse har strävat på med cyklingen hela året så det har blivit några mil.
När sommaren började så bestämde jag mig för att ta tag i min hälsa. Väger man massa kilo för mycket så blir det såklart extra tungt och långsamt att cykla och svårt att få cykelkläder och utrustning att sitta skönt. Under sommaren så räknade jag kalorier och körde enligt en bok av Mosley som jag läst. Det fungerade bra och rullade på tack vare att Lasse ställde upp och anpassade maten så att den fungerade även för mig. När hösten kom kändes kaloriräknandet lite jobbigt att få med in i vardagsstressen så då övergick jag till Viktväktarnas lite enklare koncept. Även detta har rullat på utan avbrott och nu när det är dags att summera året så har jag faktiskt gjort mig av med 22 kilon.
Jag har fortfarande 10 kilon kvar att jobba bort innan jag kan kalla mig normalviktig (om man tittar på BMI) men det får jag kämpa vidare med under nästa år. Normalt brukar jag inte prata så mycket om vikt eller viktnedgång eftersom många har problem med att de väger för mycket eller ibland tvärt om, för lite. För mig handlar detta mer om hälsa på lång sikt. ”Smal” kommer jag aldrig att sträva efter att bli men det vore ju kul att kunna välja cykelkläder lite mer fritt.
Sommarsemestern blev en härlig tur med husbilen i Sverige. Med stopp vid Kvarntorpshögen, Falun, Järvsö, Gesunda, Hjulsjö och Brattforsheden så blev det bra både för Erik med sin enduro och för mig och Lasse som kör mer stigcykling. Även på hemmaplan har det blivit en och annan lite extra minnesvärd cykeltur som en dag vid Finnsjön när Erik försökte ta oss med på en enduro-superlight-tur, en grym sommardag på Björkö och Lasses och min tur på slickrocks vid Horsikan.
I augusti blev det faktiskt SM i xco på hemmabana i Skatås. Vår klubb var arrangörer och hela familjen hjälpte till lite. Lasse var med och byggde bana vid några tillfällen och under själva tävlingshelgen så gjorde vi halvdagspass som filmare för direktsändningarna på webben. Inte helt enkelt att få bra sändningar från mobiler i fält. Men dag två när eliten körde så hade vi nog hittat bästa sättet att få så stabil bild som möjligt i alla fall. Kul att tävlingarna kunde bli av i en strikt covid-anpassad variant utan publik mm.
Till slut i oktober fick Erik chansen att köra årets enda endurotävlingar i ESS (Enduro Sweden Series). Först ut var Isaberg som också var årets SM i enduro. Det var första året som det var SM även för P13-14 som Erik tillhör. Ni som har hängt med under året vet ju att det gick riktigt bra och att Erik åkte hem med en bronsmedalj i fickan. Ett par helger senare var det vanligt ESS i Lackarebäck här i Göteborg och även här slutade det med en tredjeplats. Erik hade nog önskat att fler tävlingar blivit av när det flöt på så bra. Typiskt bara att pallplatserna trillar in mitt i en pandemi. I Isaberg fick han i alla fall kliva upp på pallen och fick själv ta på sin medalj men det fanns inga priser eller prisbord och i Göteborg hoppade man till och med över allt med pall- och prisceremonier. Men det viktigaste var nog ändå att få köra om en riktig SM-medalj.
Mot slutet av hösten har vi bara tränat på igen. Erik har kommit med i klubbens ungdomssatsning och kört efter ett träningsupplägg med styrketräning, distans- och intervallpass och lite enduroträning. Mot slutet har han fuskat lite för att få till mer enduroträning i upplägget och nu när han har jullov så kör han med kompisarna nästan varje dag. Han får ta nya tag och bli mer strukturerad när skolan startar igen.
Jag hade kommit igång fint ett antal veckor med en blandning av utecykling, kortare Zwift-pass enligt ett träningsprogram jag hittade på Zwift och ett och annat styrkepass. Veckan innan jul så fick jag ont i halsen. Det mesta gick över efter några dagar men jag är fortfarande inte 100% perfekt bak runt halsmandlarna och vågar inte riktigt träna och ta i ännu. Just nu så traskar jag och Lasse långa promenader på ca en mil när vädret inte är för trist. Vi upptäckte snabbt att alla är ute och promenerar just nu, alla åldrar, med hundar och barnvagnar, gärna i bredd. Vill man ha stigarna för sig själv så ska man leta upp de små stigarna utan tydlig skyltning. Det passar oss bättre och promenaderna blir mer av ett äventyr. Nu längtar jag mest efter att halsen ska säga ja till cykelträning igen.
Hoppas att nästa år får bli lite mer som vanligt!
