Sonen började ju cykla sina första småstigar när han var tre år. När han började skolan så hittade vi mtb-träningen i CK Master i Göteborg. Allt rullade på med träningar och tävlingar i Västgötacupen tills han var tretton för ett och ett halv år sedan ungefär. Man kan konstatera att det händer mycket under tonåren.
Ungdomar växer olika och vips är några längre, starkare och snabbare. Ungdomars intressen kan dra iväg åt olika håll, ett gäng stannar kvar i cyklingen medans några går över till andra sporter och intressen. Även inom en träningsgrupp händer mycket. Några vill hellre cykla långt och mycket på landsväg eller grus, några vill satsa hårt på sin xc-cykling och andra vill inte satsa lika hårt på cyklingen utan fortsätta på en ”lagom” träningsnivå. Tränarna för 14-15-åringarna fick det kämpigt att få till träningar som passade alla och fick satsa på att få med så många som möjligt.
Erik spretade iväg lite åt sitt eget håll från den gamla träningsgruppen. I april förra året så upptäckte han enduron och kände snabbt att det var ”hans grej” inom cyklingen. Hela förra året så körde han xc och enduro parallellt med både träningar och tävlingar. På semestern förra sommaren så lastade vi lilla plåtishusbilen med både xc-cykel och enduro-hojen. Via Falun så åkte vi upp till SM i XCO på Frösön som han körde trots otaliga punkor och ett sent försök att konvertera till slanglöst och cush cores i däcken. Sen fortsatte vi till Åre, Lofsdalen och Trysil där det var enduro som gällde.
I år var Eriks tanke att satsa mest på enduron men att fortsätta att köra enstaka tävlingar i Västgötacupen och såklart SM i XCO på hemmabanan i Göteborg. Men tonåren och en pandemi kom emellan. Erik tappade bort sin xc-träning som blev allt mer oregelbunden. Har man inte tränat ordentligt så är det inget vidare kul att ställa upp i ett SM för att komma bland de sista, inte ens om det är på hemmabanan. XC-cyklingen har förvandlats till en träningsform för att orka alla uppförsbackar i enduron och alla korta och intensiva trampsträckor under tävlingarna.
Enduron drabbades också av pandemin och alla tävlingar fram till oktober fick ställas in eller skjutas fram. Det har gällt att träna mycket i klubbens Enduroskills, lite xc, lite på gymmet och en hel del på egen hand med några av sina endurokompisar. Första helgen i oktober lyckades man få till SM och en ESS (Enduro Sweden Series) på Isaberg. Lite nervöst var det säkert för många att se hur all träning under året skulle stå sig mot gamla och nya medtävlare. Eriks P 13-14 klass skulle för första gången få köra om riktiga SM-medaljer.
Så klart hoppades Erik att träningen under året skulle ge de resultat han drömt om när han kom till start. De två första sträckorna som passade Erik med xc-bakgrund bäst hängde han med riktigt bra. På de två avslutande sträckorna var det lite svårare och på en av sträckorna tappade han linjen en bit och kände hur han förlorade sekunder. Väl i mål så blev det en nervös väntan innan alla kommit ner från den sista specialsträckan. Som tur var för Erik så fick han behålla tredjeplatsen som han låg på även efter att siste tävlande kommit i mål. För första gången fick han kliva upp på en riktig prispall i ett större sammanhang. I bilen efteråt hade vi med oss en nöjd tonåring med sin första bronsmedalj i fickan.
Dagen efter så ställdes siktet om mot ESS-tävlingen i Göteborg nu till helgen. Alltid kul att få tävla i sin hemmaterräng. Detta blir årets andra och sista tävling för sonen i år. Som förälder så önskar man att ens tonåring ska hitta ”sin grej” att hålla på med, att det ska vara roligt att träna, att man tävlar om man vill, att man får bra vänner och att man kan känna sig nöjd och glad över sina prestationer oavsett om det handlar om att våga sig på ett nytt hopp, att ta sig igenom en timmes regn och lervälling på en xc-cykel eller om det leder hela vägen till en bronsmedalj i ett SM.
