När jag körde Billingeracet 34 km i maj förra året mitt i pollenallergiperioden märkte jag att andningen inte ville vara med och benen var tunga som bly. Efter det har jag upplevt lite samma känsla varje gång jag har cyklat. Jag flåsar astmatiskt i alla uppförsbackar och benen liksom dör. Jo jag väger på tok för mycket, har inte världens bästa kondition och går på astmamedicin men den här perioden har det varit alldeles extra flåsig och tungt i benen.
I lördags så tog Lasse och jag en tur i Änggårdsbergen när Erik hade träning där med klubben. Från parkeringen är det ett par kilometer uppför innan det roliga börjar. Mitt i backarna märker jag att jag kan andas mer normalt även om jag glöm att ta en av astmamedicinerna. En otroligt skön känsla! Jag cyklade lika långsamt som vanligt men nu flåsade jag normalt och allt kändes lite lättare och roligare. Kanske var det bara just i lördags som det kändes som vanligt igen, man vågar ju inte hoppas på för mycket.
I dag var jag ledig från jobbet, Lasse hade också en fridag och Erik slutade strax efter ett i skolan. Det var soligt och härligt ute och vi var sugna på en lite sväng på cyklarna. Strax efter att Erik kommit hem så gjorde vi oss iordning och stack ut. Vi han få ett par timmar med blandad cykling och lite hopp och lek på cykeln för Erik. Bara att njuta av sol, lätt vårvärme och massor av syre. Idag hade jag tagit båda astmamedicinerna och jag andades och flåsade helt normalt precis som i lördags. Tänk om jag kan få fortsätta att andas så här bra även när pollensäsongen drar igång för fullt lite längre fram. Då kommer jag att få en härlig cykelvår!
