Sölden i Österrike blev också ett av våra cykelstopp under europaresan i somras. Frågar man sonen så blev detta de allra bästa och roligaste cykeldagarna även om vädret var blandat.
Vi hittade en riktigt fin och mysig camping bara några hundra meter från liften och hamnade med ett litet vattenfall och ett friggebodsstort kapell just utanför vår lilla husbil.
Vi valde att cykla på våra egna cyklar. Erik som har en hardtail fick det lite tuffare i backarna än oss vuxna som i alla fall hade fulldämpade cyklar. Tur då att sonen också är den klart duktigaste cyklisten i familjen. Liften upp var en fin gondollift där man fick plats två personer med cyklarna stående på högkant.
Väl uppe var det bara att samla ihop familjen och bege sig mot starten. En stenportal utgjorde starten för flera leder ner. Vi hade siktat in oss på en blå nedfart som skulle vara ”snäll”. Men när jag stod i stenportalen och tittade ner för berget ångrade jag mig nästan. Det såg brant, långt och läskigt ut.
Efter flera minuters tvekan så bestämde jag mig för att våga. Vad var det värsta som kunde hända? Kanske att jag skulle få kliva av och gå någon gång och att jag skulle få akta mig för snabbare cyklister då och då.
Vi gav oss av i fartordning med snabba och orädde sonen först, maken sen och sist jag så att jag kunde ta mig nerför i min egen takt. De skulle stanna och vänta på mig på lämpliga ställen. Efter ett par minuter så insåg jag att det var riktigt kul och inte så läskigt. OK att jag satte i foten i någon riktigt snäv sväng och gick tio meter på något ställe, men det gick ju faktiskt riktigt bra.
Mellan rundorna nerför berget så fick man pausa ibland för att snabbt stoppa i sig lite lunchfika vid husbilen. Någon energibar och en och annan flaska vatten gick också åt på en dag. Man kan tro att det skulle vara enkelt att bara åka nerför ett berg men man blir faktiskt rejält trött i ben och kropp efter en dag.
Efter första gemensamma turen nerför berget så fick alla köra lite mer som de ville. Sonen kunde hålla sitt tempo och maken växlade mellan att försöka hinna med Erik eller att ta det lite lugnare med mig. Man fick vara beredd på att sakta ner tempot om man kom ikapp andra åkare eller mötte kor på stigen. Jag som inte är så snabb passade på att släppa fram någon snabbare åkare då och då när det var ett bra tillfälle. Vi tyckte att det var ganska lagom med folk i backarna så att man kunde köra ganska långa sträckor för sig själv.
En av dagarna fick vi en regndag. Jag valde att ta det lite lugnare men Erik ville inte ge upp utan lurade med sin pappa ut på röd led istället. Det funkade också bra även om allt var lite halare och jag fick hem två lergubbar till husbilen på eftermiddagen. Sölden är ett ställe vi verkligen kan rekommendera, bra camping när man kom med husbil och härliga välordnade backar för en cykelfamilj med lite olika nivå på sin cykling.
